Jag chattade lite med en gammal VV-like från förr och vi kon in på mat (såklart) och hunger (nästa såklart) och vad man äter till tex frukost eller vad man fastabryter med etc. Som nån slags kämpe under Viktväktarnas fana har vi underkastat oss kollektiv svält. (Det här skriver jag med ett stort varggrin och ett bubbelfniss i halsen) Det är faktiskt vad vi har! Man kan läsa om Åse som var en, som hon själv skriver under en av sina bilder, duktig viktväktare.
Jag har också varit en duktig viktväktare, en duktig och vrålhungrig viktväktare. På grund av detta har jag inte vaktat min vikt...eller min hunger när jag slutat med VV = upp igen och/fler kilon att slåss emot. Nu är jag ju inte den som är den...utan jag har ju viktväktat fler än en gång...sådär än från oktober till juni...och sen en liten trist kamp mot semestern som satte sig som lite "motgång" runt midjan. På Viktväktarna fick vi också lära oss att om vi gör som vi alltid gjort så kommer vi att få samma resultat, och det ville vi väl inte...nej nej nej, det var ju därför vi var där och jagade hekton och kilon och guldstjärnor. Jämnviktsnyckel och 10%-äpple eller vad det nu var. Nästan som att få bokmärke hos tandläkaren när jag var liten...en belöning! Motgång fick man ha på semestern enligt min konsulent, de hade ju stängt. Så om man nu verkligen inte skulle gjort som man alltid gjort...så borde man ju inte gått tillbaka till VV efter semestern...Jag vet att jag stod i kön till vågen med skamsen förhoppning att jag skulle gått ner ordentligt typ 3kg och att konsulenten skulle le och säga att jag var duktig, ge mig en guldstjärna och allt, ja hela livet, skulle bli så bra. Guldkantat. Hur realistiskt är en viktminskning på 3kg/v? Hållbart? Hur som helst, tillbaka till mina år i kontrollerad hungersnöd.
Det var points & pluppar i olika färger med olika värden och man motionerade tex i form av en lätt promenad bara för att kunna ta en knäckemacka med minimjukost på för att inte ligga vaken med skrikande mage hela natten. Och det var väga och mäta inte bara sig själv utan även maten också. Inte en gång....utan varje gång och varenda dag. Annars skulle våra ögonmått göra portionerna större-tro
fan det! Vi svalt ju! Min VV-syster skrev igår om en frukost bestående av 1,5dl miniYoggi och 1dl special K. Det kan jag relatera till eftersom jag åt detsamma fast lättfil. Jag skulle vilja påstå att mättnaden inte höll till skålen var slut ens. Kan nog påminna mig att jag i princip slickat skålen för att få upp de sista välbehövliga kalorierna. Ibland festade jag till det med en banan, blev ännu hungrigare. Åt fem äpplen på en förmiddag för att hålla hungern stången till lunch. Okej där överdrev jag, men åtminstone två. Till lunch åt jag en miniportion av något som drunknade i lasset sallad jag hade på tallriken, och spritt runtom, för att "bli trött på att tugga". Visst fan blev jag trött på att tugga men mätt!? Nä! Kaffet fick jag ransonera lite eftersom jag hade mjölk i kaffet och det kunde bli lite för många points/pluppar/whatever. Men eftersom frukt var okej så åt jag med friska tag mig igenom fruktkorgar på jobbet. Det räcker med att jag läser vad jag skrivit för att jag ska kunna visualisera mitt blodsocker på en vansinnig bergochdalbana över så många år. What a waste, när manande kunnat vara mätt och nöjd & glad med ett jämt humör och sluppit år av matfixering. Den sistnämnda är vad som varit svårast att göra sig av med, total obsession!
Så idag, apropå mäta (ja, det står väldigt högt upp i den här låååånga texten) så mätte jag min frukost. Det blev 1dl rysk yoghurt, 1/2dl vispgrädde och ca 25g blåbär. Teet mätte jag av förklarliga skäl inte. 
Sådär ja. Om jag är mätt? JA! Periodisk fasta har varit en fantastisk hjälp till hungerkontroll och att göra mig av med min fixering vid "vad jag ska äta nästa gång jag får". Jag äter när jag är hungrig. Före mitt PF-bryt idag stod jag och gjorde frikadeller till matlåda UTAN att dö den mentala hungersdöden. 
Jag är så sjukt lycklig att LCHF kom i min väg och att jag inte behöver göra "fel". Att gå på möten och jaga hekton, förlägga vägardagarna till fredagar så man kunde "synda" på fredagskvällen men sen ha resten av veckan på sig att "fixa till" det medvetna felsteget.jag äter mig mätt på mat jag tycker är god och "syndar" saker som är tillåtna OCH goda. Lycka...
Efter mätande och fotograferande så tyckte jag ändå inte att den lilla portionen fick reella proportioner förrän jag ställde den bredvid tekoppen
Känner igen mig. Alltför väl. Men det ska bli ändring på det nu. Tack för alla tips och bra idéer, nu ska jag baka bröd i micron efter ditt recept. ��
SvaraRaderaMin forna VV-syster och partner in crime… du har så rätt i allt du skriver att jag blir totalt full i garv!
SvaraRaderaTänk att jag som Viktväktat mer eller mindre hela mitt vuxna liv. Som kunnat pointsen utantill om jag så blev väckt mitt i natten, som alltid alltid valt de mest fettsnåla alternativen, no matter what och som alltid varit hungrig (i alla fall under Viktväktarskoven, däremellan åt jag ju hämningslöst) skulle kunna uppleva hur det känns att vara lagom mätt och nöjd. Det är helt galet egentligen! I min värld fanns tidigare begreppen utsvulten och proppmätt. Något däremellan existerade inte.
Med fasa minns jag ångesten i kön till vågen på VV. Skammen om jag gått ner mindre än jag ”borde” och hur jag faktiskt VÄGDE mina kläder hemma för att vara säker på att ta på mig det som gav minst utslag på vågen. Hur besatt jag var inför fredagarna och hur jag vägde mig hemma om och om igen innan jag gick dit. Efter vägningen kunde jag slappna av och vräka i mig det jag saknat under veckan. Ibland bara fredag, ofta fredag, lördag och söndag för att på måndagen med ångest försöka reparera helgens ”skada”.
För första gången i mitt liv äter jag det min mun vill ha och det min kropp mår bra av. Bättre kan det inte bli! Istället för att gå till lunchmatsalen på jobbet och aldrig kunna välja det goda, utan alltid välja det fettsnålaste alternativet med två SMÅ potatisar och EN matsked sås, är varje måltid en fest! En fest på så sätt att det smakar bra, inte gör min mage uppsvälld som en ballong och som bonus får mig att tappa några kilon!
Min matobsession har inte försvunnit efter dessa 4 ynka veckor. Fortfarande kretsar en stor del av mina tankar kring mat. Troligen tar det en stund för hjärnan att vänja sig vid att kroppen är nöjd. Den har ju liksom varit missnöjd i över 20 år! Vad som däremot har försvunnit är det dåliga samvetet! De första två veckorna på LCHF skämdes jag när jag åt! Tyckte alla tittade snett på mig när jag åt mina fullfeta alternativ och skämdes nog mest inför mig själv! Inte ska väl jag som IGEN gått upp 10 kg på ett år sitta o smälla i mig detta?? Jomenvisst, det ska jag! Det är ju det jag mår bra av med all önskvärd tydlighet!
Det är många som har extremt tydliga åsikter gällande LCHF har jag fått erfara. Då har jag ändå legat väldigt lågt med att jag gått över till den typen av mat. Enligt vissa kommer jag garanterat att dö av hjärt- och kärlsjukdomar inom kort! Skulle det vara så, fine för mig! Då dör jag i alla fall nöjd, med en frisk mage och en känsla av att ha gett min kropp det just DEN mår bra av!
I förra veckan avslutade jag mitt medlemskap i Viktväktarna. Då hade jag varit medlem konstant sedan 2007. Jag såg aldrig någon anledning att avsluta det tidigare eftersom jag visste, att även om jag var en hejare på att gå ner, skulle resan uppåt börja igen så fort jag nuddade målvikt. Inom ett år skulle det vara dags att ta tag i vikten igen.
Begreppet Ständig Medlem fick för mig en helt annan innebörd än den tänkta.
Jag ångrar dock inte min tid hos Viktväktarna, utan dem hade jag till exempel inte lärt känna dig! Dock är jag jätteglad att vi båda fått upp ögonen för hur man KAN må medan man viktminskar!
Kram!
Grattis Vickan till ett bra beslut och go girl till dig Jenny. Jag skrattade så jag nästan dog när jag läste dig svar. Ser fram mot fler sköna konversationer imon em då nästa inlägg ska publiceras. VVV=våga vägra Viktväktarna
SvaraRadera